Är det äntligen dags att glänsa? Medelåldern är den nya superkraften

Låt oss göra en tidsresa till en liten kuststad på 1980-talet. Det är staden där jag föddes och växte upp tillsammans med min ensamstående mamma som arbetade som egenföretagare.

I grundskolan var jag den som inte riktigt passade in. Mina betyg var allt annat än utmärkta. Skolåren blev inte heller lättare av att jag inte passade in i den mall för hur barn förväntades vara under 1980- och 1990-talet. Som tonåring ställde jag för många svåra frågor och ifrågasatte saker som man inte borde kritisera. Man skulle bara acceptera sanningarna som de var. Men det visade sig att den där unga personen till slut blev journalist.

Jag är Minna Akimo, journalist på tidningen Kaleva och programledare för Kokonaista puhetta-klubbkvällarna och Veckopanelen. Jag har arbetat med detta i tre decennier, och det här jobbet får mig fortfarande att brinna.

För tre år sedan fyllde jag 50 och nådde en punkt där man inser att man har mer levt liv bakom sig än framför sig. För mig har insikten om tidens begränsning blivit en drivkraft som får mig att göra saker nu – inte senare. Samtidigt har den gett mig mod och frihet att gå mot det jag verkligen vill.

Det känns lättare att lyfta fram sin kompetens och säga att jag kan – eller vill lära mig något nytt. I den här åldern behöver man inte längre lyssna på alltför hårda kritiker, vare sig de finns inom en själv eller utanför. Denna insikt har också lett till en helt ny arbetsroll och till att jag äntligen kunnat kombinera skrivande och tal i mitt arbete – något jag länge drömt om.

Direkt efter min 50-årsdag tog jag sex månaders stipendieledighet, studerade och skapade en podcastserie i fem delar med syftet att bryta myterna kring medelåldern. Bakom låg en vilja att bredda samtalet om medelålders människor. Jag var frustrerad över hur snävt denna grupp ofta framställs och hur man talar om dem.

Det är helt fel att tro – eller sprida bilden – att vi med åldern blir osynliga eller ointressanta. Den tanken är helt enkelt fel, eftersom ålder också innebär ett nytt mod och en frihet att gå mot det man vill göra.

Idén om innehåll riktat till vuxna kvinnor fick även genomslag på Kaleva. Vi skapade Kokonaista puhetta-klubben, som omfattar samtalsevenemang, en podcastserie och ett nyhetsbrev. Under live-evenemangen diskuterar vi i en varm och öppen anda alla de frågor som är aktuella i denna fas av livet – ork, återhämtning, jämställdhet, arbete, gynekologiska frågor, relationer och förstås klimakteriet.

Jag ser att det finns ett behov av samtal kring jämställdhet och kvinnor av två skäl. Vuxna människor är tänkande och kloka individer som förtjänar innehåll som är skräddarsytt, välproducerat och mångsidigt. Samtal om kvinnor behövs också eftersom en ökning av konservativa värderingar i världen riskerar att försvaga människors jämlikhet. Framsteg inom jämställdhet består inte utan att vi fortsätter prata om dem.

I Finland är våld mot kvinnor och könssegregerade arbetsmarknader fortfarande stora problem.

Kokonaista puhetta-klubben uppstod inte ur tomma intet – det fanns ett verkligt behov. Vår klubb har fått ett fantastiskt mottagande, och responsen har varit hjärtevärmande. Människor har lyft fram stödet från andra, kunskapen och den varma atmosfären – precis de värden som är viktigast för mig som journalist bakom Kokonaista puhetta. Jag gör detta program från människa till människa.

Responsen visar också att frågor som rör kvinnors liv fortfarande diskuteras för lite – och ofta alltför svartvitt.

En stor prestation var också att Kokonaista puhetta nominerades till Stora journalistpriset i kategorin Årets förnyare. Vi var bland de tre bästa i Finland. För mig är Kokonaista puhetta ett hjärteprojekt som jag vårdar med omsorg och engagemang. Det är också ett bevis på hur mod och att kliva utanför sin komfortzon kan bära frukt. Men som alltid i livet skapas inget bra helt på egen hand. Mod och vilja påverkas också av människorna omkring oss.

Det är en stor lycka att få arbeta och tillbringa tid med människor vars glas alltid är minst halvfullt – om inte överfullt. Människor som fokuserar på uppmuntran och öppenhet istället för kritik. I sådant sällskap tystnar den inre kritikern och ersätts av tanken: varför skulle jag inte lyckas?

Det är alltid värt att försöka. Det lärde sig också barnet från kuststaden – som aldrig hade kunnat föreställa sig att hon en dag skulle vara just här.

Vi ses i Uleåborg, Europas kulturhuvudstad, den 17 april.

Minna Akimo,

Journalist

Kaleva