”Ja, självklart, jag kan ta hand om det!” ”Nej, nej, det behövs inte för min skull, jag klarar mig nog.”
I den finländska kulturen värdesätts styrka, förmågan att klara sig själv och självständighet. Vi finländska kvinnor är också kända för dessa egenskaper: vi tar hand om arbetet, hemmet, parförhållandet, barnen, vänskapsrelationerna, våra åldrande föräldrar, hobbyerna och vårt eget välbefinnande.
Eller åtminstone försöker vi ta hand om allt.
Vår tid föder känslor av otillräcklighet
Vi lever i en tid där alla har friheten att förverkliga sig själva och sträva efter sina drömmar. Var och en förväntas vara sin egen lyckas smed och ständigt sträva efter att bli en bättre version av sig själv. Men när räcker ansträngningarna till?
Många upplever att det inte räcker att vara en vanlig, ofärdig människa. När kraven bara blir fler, både från oss själva och vår omgivning, känns det som om ribban för att vara tillräcklig hela tiden flyttas längre bort.
Vi försöker övervinna den gnagande känslan av otillräcklighet genom att anstränga oss ännu mer. Genom att vara ännu starkare och klara oss ännu bättre. Vara mindre till besvär, mer tillmötesgående och mer flexibla. Ofta är ansträngningarna också ett sätt att skydda sig själv: om jag sköter allt ordentligt, om jag inte behöver någon, kan ingen bli besviken på mig. Då behöver jag inte riskera att få höra att jag inte duger.
Det känns tryggare att klara sig ensam.
Från att klara sig till att blomstra
Att klara sig och ständigt anstränga sig garanterar oss ändå varken trygghet eller en känsla av att vara tillräckliga. Och även om vi faktiskt klarar oss på egen hand, är det verkligen bara det vi vill?
Att klara sig ensam är inte människans grundinställning, utan en kompromiss som vi har hamnat i i vår individualistiska värld. I en studie upptäckte man att till och med en bergssluttning ser mindre brant ut när en människa står bredvid en vän, och brantare när hon är ensam.
Hur klyschigt det än låter är varje börda lättare att bära tillsammans. Kanske är det dags för oss finländska kvinnor att ta till oss lite av den här klyschan? Tillsammans skulle vi kunna gå ett steg längre än att bara klara oss – till att blomstra!
Dags för ett systerskap som bär och stöttar
Som motvikt till att ständigt behöva klara oss och anstränga oss behöver vi ett Finland och gemenskaper där det känns tryggt att också vara svag, osäker, vanlig, behövande och ofärdig. Arbetsplatser där det är tryggt att säga nej. Vänner som uppmuntrar oss att försöka och tröstar oss när vi gör misstag. Gemenskaper där man får vila och göra felsteg och ändå känna sig stöttad och tillräcklig.
Jag tror att det paradoxalt nog är först när vi verkligen vågar luta oss mot andra, även när vi känner oss ofärdiga och små, som vi också kan börja vila i känslan av att vi duger som vi är. Jag har själv fått uppleva vilken enorm betydelse det har när man vågar luta sig mot sina närstående. Det har ökat mitt välbefinnande och min livskraft och fördjupat mina relationer.
Tänk om vi kvinnor tillsammans bestämde oss för att tiden då vi ska klara oss ensamma är förbi och att det nu är dags för ett systerskap där vi bär och stöttar varandra?
Jag deltar i VoimaNaiset-evenemanget i november i Seinäjoki och tror att sådana här evenemang är fantastiska möjligheter att bygga upp dessa stöttande gemenskaper.
Hoppas vi ses i Seinäjoki!
Aliisa Holkko
Socialpsykolog, föreläsare, fackboksförfattare och expert på välbefinnande