Att våga vara sig själv – och tro på sin egen förmåga

I september har jag förmånen att delta som panelist i Voimanaisets event i Jakobstad. Temat känns viktigt – inte bara för att jag själv är kvinna och har varit länge i arbetslivet, utan för att arbetslivet omkring oss förändras snabbt. Det väcker frågor som vi behöver våga prata om: Hur ser kvinnors situation i arbetslivet ut idag? Har vi blivit bättre på att skapa arbetsplatser där alla får möjlighet att lyckas? Och framför allt – har vi blivit bättre på att låta människor vara sig själva?

Jag kan konstatera att mycket har förändrats under de årtionden som jag själv varit ute i arbetslivet. Kvinnor har idag större möjligheter, fler synliga förebilder och en självklarare plats på många olika arenor. Vi ser kvinnor som företagsledare, entreprenörer, chefer och experter inom branscher där de tidigare varit få. 

Men samtidigt finns det fortfarande strukturer, förväntningar och osynliga krav som påverkar kvinnor. Och ibland är det kanske vi själva som är våra hårdaste kritiker.

Jag tror att en av de viktigaste sakerna vi kan ge varandra är uppmuntran att tro på vår egen förmåga. Att våga säga: Jag kan det här. Eller säga till nån annan: Jag tror på dig, du klarar det. Inte för att vi alltid kan allt, utan för att vi kan lära oss, fråga, prova och utvecklas. Vi behöver inte vänta tills vi känner oss hundraprocentigt redo innan vi tar nästa steg.

Jag har själv fått erfara hur viktigt det kan vara att våga kasta sig ut i det okända. Jag valde att säga upp mig från ett fast jobb som jag trivdes med och där jag hade fantastiska medarbetare. Men någonstans växte känslan fram att jag ännu ville utmana mig själv och kunna använda mina erfarenheter på ett nytt sätt. 

Att lämna tryggheten var naturligtvis både spännande och skrämmande. Det fanns inga garantier. Men ibland tror jag att vi måste våga ta steget även om vi inte har alla svar färdiga. För mig blev det början på PPLE The People Company och en ny fas i mitt arbetsliv.

Det handlar inte om att alla ska säga upp sig och bli företagare. Det handlar om att våga lyssna på sig själv. Våga prova. Våga misslyckas. Och våga tro att man har något att bidra med. Att inte räkna bort sig själv redan när man läser rekryteringsannonsen. 

En annan fråga som jag tycker blir allt viktigare är hur vi hanterar ett arbetsliv som blir mer och mer diversifierat. Våra arbetsplatser består idag av människor med olika nationaliteter, språk, kulturer, åldrar, erfarenheter och sätt att tänka. Det är en enorm möjlighet – men också något som kräver att vi själva utvecklas. Jag kan ibland fundera på om vi faktiskt är mer toleranta och inkluderande på vår fritid och i samhället i stort än vi är i vår egen arbetsgemenskap. 

Att skapa inkluderande arbetsplatser handlar därför inte bara om fina formuleringar i en strategi. Det handlar om det vardagliga. Hur vi pratar med varandra. Vem som får komma till tals. Om vi är nyfikna på varandras erfarenheter. Om vi vågar fråga när vi inte förstår – istället för att dra egna slutsatser. Och kanske handlar det också om att få vara sig själv.

Jag tror att vi presterar bäst när vi inte hela tiden behöver spela en roll eller försöka passa in i en bild av hur en ”riktig” ledare, kollega, kvinna eller man ska vara. Vi behöver olika personligheter och olika perspektiv. Det är just olikheterna som gör en arbetsgemenskap stark.

Till sist vill jag slå ett slag för något som kanske låter enkelt, men som jag tror att vi kvinnor behöver bli bättre på: att vara snällare mot oss själva. Vi ställer ofta höga krav på oss själva. Hemmet ska vara fint. Vi ska se bra ut. Vi ska vara engagerade föräldrar, partners, vänner och kollegor. På jobbet ska vi prestera, utvecklas och helst göra allt perfekt. Men måste allt verkligen vara 100 procent på alla plan hela tiden?

Kanske är good enough ibland precis tillräckligt bra.

De vuxna barnen kommer knappast att minnas om hemmet var dammfritt. De kommer att minnas picknicken under köksbordet, skrattet, samtalen och tiden tillsammans. Och kanske gäller samma sak på jobbet. Det är inte alltid den perfekta prestationen som människor minns, det kan vara helt andra saker.

Så mitt budskap till kvinnor – och egentligen till oss alla – är enkelt: Tro lite mer på dig själv. Våga ta plats, men låt också andra ta plats. Våga prova något nytt. Och framför allt – våga vara dig själv. För vi behöver inte fler perfekta människor. Vi behöver fler människor som vågar vara sig själva.

Tina Nylund, PPLE The People Company